Tankar.
Jag kan inte förstår, jag vill nog inte förstå, allt slår verkligen tillbaka bara man ser nått minne eller bild, och sorgen tar över allt och tårarna kommer...
Jag kan inte förstå varför det ska vara såhär, jag vill bara kunna le när jag tänker tillbaka på allt fint vi hade, men det går inte, jag försöker verkligen, men allt känns bara jobbigt och ledsamt, lixom... hallå ska jag inte kunna tänka tillbaka utan att bli ledsen? ska det verkligen vara såhär?
Vart finns svar på alla frågor? Finns dom nånstans?
och VARFÖR kommer allt på kvällarna när man är ensam?
Tomhet är bara en bråkdel av vad ja känner... det lixom fattas en del av mig, en del som jag aldrig kan få tillbaka, och det känns konstigt...
Jag vill ju ha dig i mitt liv, jag behöver dig, förstår du inte det! Kan vi inte spola tillbaka tiden och göra allt annorlunda? snälla?
Ja du Pappa, hur ska jag kunna gå vidare helt? har du något svar på det? För jag vet inte själv....
Hehe tack lilla Emma :)
förstår vad du menar, det där att man ofta tänker när man är själv och alla känslor kommer då. Det är så tufft! Hoppas du slipper detta lidande snart, eller iaf att det blir lättare att hantera..
kramis!
Håll en vän i hande o ta ett steg i taget.. <3 älskar dig!
