Emma Ekström

Snälla, kom hem... jag behöver dig... men du kommer inte hem, för du finns inte mer...




Jag hade gjort ALLT för att du skulle komma hem till mig igen, men det kommer aldrig hända, det vet jag...
och det gör så jävla ont att veta att jag aldrig mera kommer kunna prata med dig, krama dig, säga att jag älskar dig, kolla på dig, gråta med dig, skratta med dig, skaffa nya minnen med dig, jag kommer aldrig mera kunna göra nått...och det gör så jävla ont i hela mig.... du va inte bara min pappa, utan du va en underbar vän, en vän som alltid fanns där... som gjort precis allt för mig.... du va tryggheten i mitt liv.
Du såg alltid till så att din lilla dotter hade det bra, du fixade å donade med allt.
Va det nått som va fel så fanns du där å fixade det, du hittade lösningar på ALLT, det fanns inget du inte kunde göra, du gav dig aldrig, du hade ett tålamod som inte finns i denna världen.... du va snäll,omtänksam och helt underbar! Det finns ingen som någonsin kommer kunna ta din plats ifrån mig.... Du har din specialla plats i mitt hjärta, långt in!! Den största platsen är din Pappa.
Det har gått 3.5 år sedan du lämnade oss, och den tiden har gått så otroligt snabbt, men ändå så känns det som en evighet sedan.... vart har åren tagit vägen?
Jag lever varje dag med sorgen i mitt hjärta.... i min själ... och den gör så obeskrivligt ont...att varje dag vakna och veta att man ska genomgå ytterligare en dag utan världens bästa pappa...
Jag skulle kunna sitta å skriva hur mycket som helst, för jag har så mycker innom mig som egentligen måste komma ut, men hur ska man göra? hur ska man få ur sig allt?
Jag blir ledsen när jag tänker på allt.... Jag har så många tårar som bara strömmar ner för kinderna var och varranan dag... hur länge ska detta hålla på?
Sorgen i mitt hjärta kan ingen se.... ingen kan nånsin förstå hur jag känner, visst folk som varit med kan förstå till en viss del, men jag tror inte ens dom kan förstå riktigt... för alla har olika relaktioner till människorna som dött...
men jag vet iallafall hur jag känner..

fan nu kom jag av mig oxå... känns som att det jag skriver inte ens har nån röd tråd utan jag hoppar mellan olika grejer... men men.... skit samma...

Jag har iallafall min egna skyddsängel som jag vet kollar ner på mig varje dag.. det är som en ny liten trygghet i livet... jag vet att om pappa kan göra nått för mig där han är nu, så vet jag att han gör de...
Jag är så otroligt glad och tacksam för dom 18 åren jag fick tillsammans med pappa.. Jag värdesätter som åren mer än nått annat... Dom minnerna vi skapade lever kvar i mig, dom finns alltid... det är inget som nån någonsin kommer att kunna ta ifrån mig.... sålänge jag inte blir senil då ;P

Nää nu ska jag väll avsluta detta här.... men skönt att få lite ur sig... fast iofs... detta som står här är ju inget jag inte sagt förut... men ändå skönt att få säga ur sig det ändå...

Pappa, Jag saknar dig..... & Jag älskar dig, Massivs!! R.I.P

Tiden går, men läker ändå inga sår!
Saknaden växer och tårarna blir mer å mer!
Kom hem, kom tillbaka till mig, jag saknar dig, me du kommer aldrig hem.... du finns inte mer.... och jag blir ensam kvar :(