2 år utan min älskade Pappa.

shit, två år? hallå TVÅ ååår? vart tog åren vägen? det känns som att det va igår han dog, men ändåså så känns det som att det va fleeeera tusen år sedan,


Ingvar Ekström - Pappa!

Pappa, allt gick så fort, på nån minut så va du borta, du kämpade tills ja kom, sen lämnade du mig i stor sorg å smärta, jag frågar mig själv varför varje dag.. men de e en fråga man aldrig får svar på, varför hände de? Varför lämnade du mig? Kände du nått? Hade du ont?
Varför finns de så många svar utan frågor.. det är så fel, borde de inte finnas svar till allt?

Jag kommer verkligen aldrig glömma den 3 Mars 2006 klockan 06:10 när jag hörde mamma ropa å skrika för fullt inne i deras sovrum jag minns orden som igår "Ingvar, hör du mig, snälla svara" jag gick in för att se vad som höll på att hända, jag såg dig där, såg dig ligga där å rulla med ögonen, jag la min hand på ditt hjärta, kände det sista slaget slå, jag kollade på dig, de kom massa Saliv ur munnen, men jag förstod inte då att du va borta, du va död, jag fattade ingenting, vi gjorde hjärt å lungräddning på dig, vi försökte göra allt för att få ditt hjärta att slå igen, jag pratade med ambulans killen som sa att han snart va där. Jag sprang ner för att öppna dörren så att dom fort skulle kunna komma in, jag väntade å väntade, stod å ropade i dörren, folk kollade men jag brydde mig inte.. jag ville bara att ambulansen skulle komma å rädda dig, dom kom, dom frågade mig vart du va, jag sa "uppe i sovrummet, spring upp å rädda min pappa snälla jag ber er!" jag gick upp för att kolla hur allt gick, tårarna kom.. jag började förstå att det va kanske sista gången jag skulle få se min pappa, stod i dörr öppningen, tårarna kom bara mer å mer, dom satte på nån konstig apparat på honom, stor som bara den va de, jag frågade försiktigt vad det va för nått, en av männen sa att det va en apparat som hjälpte hjärtat att slå, jag tänkte att kanske den kan få min pappa att bli bättre, tiden gick, kommer inte ihåg exkat hur lång tid det tog, men efter en stund kom en ambulansman och hämtade mig, tog med mig ner i köket, han ville prata med mig å mamma, och han berättade att dom kanske inte kunde rädda min pappa, han va redan hjärndöd, jag fattade ingenting, satte mig rakt ner på golvet å stirrade på honom, sen på mamma, hon va helt förkrossad satt å sa "Han får inte lämna oss, vi klarar oss inte isåfall" jag frågade ifall ja skulle ringa farmor, men fick inget svar, jag valde själv att ringa, jag sa bara att hon skulle komma.. och att hon skulle göra det fort, för ambulansen va här å skulle hämta pappa..jag ringde även min bror, det enda ja då fick fram va "kom, pappa dör" jag gick sedan upp igen för att kolla hur de gick där uppe, jag såg massa blod på mattan, jag kollade på pappa som såg helt död ut, men jag förstod inte då heller att han verkligen va död.. jag gick å tog på mig kläder och ringde linda å grät som fan och sa "jag kommer inte till skolan, pappa dör, han lämnar mig" sen slängde ja på telefonen, gick ner igen och öppnade dörren för att Jocke kom, farmor va redan där, tiden fortsatte gå.. jag undrade vad som hände där uppe, sprang upp igen... tårarna rann, luften va nära på att ta slut i mig, jag satte mig i trappan och såg att ambulansmännen reste sig upp, en av dom sprang förbi mig i trappan för att hämta en bår, dom bärde ner pappa, färgen i ansiktet va borta, men de såg ut som att han sov, inte heller då förstod jag nåt.. det hade nu gått ca 45 min, Mamma & Farmor åkte med ambulansen till sjukhuset, medans jag å Jocke väntade på Jenny, vi åkte upp, mina tankar på vägen upp till sjukhuset va bara "han överlever, han klarade det ju sist, nej han e död, denna gången fixade han det inte, nej han överlever han e stark, jag har hans styra, nej han dör" jag va förvirrad, men än idag kommer jag ihåg vad jag tänkte, jag minns allt som igår..när vi kom fram till sjukhuset så mötte en sköterska oss och visade oss ett rum, när jag gick in i de så såg jag mamma å farmor sitta å gråta som bara den, dom bad mig sätta mig ner, jag vägrade.. jag såg mamma hålla pappas ring, jag förstog han va död, dom sa att min pappa va i himlen, han hade dött.. jag föll rakt ner i en stol, grät gjorde jag redan.. jag grät så att ja inte kunde andas, det enda jag fick ur mig va "Pappa, min pappa, varför, nej pappa" jag började hosta som fan och en sköterska gav mig lite vatten.. jag drack men allt kom upp igen.. jag mådde så illa, jag grät och grät...och hörde mamma sa "Emma snälla, du måste lugna dig, du måste andas" men ja kunde inte, jag fick ingen luft... jag visste inte vart ja skulle ta vägen, jag ville bara därifrån, jag ville till pappa, men dom sa att jag va tvungen att vänta lite innan ja fick se honom.. tiden gick lite.. några minuter...sen så kom en läkare och sa att vi fick gå in i ett annat rum och kolla på pappa, men då ville jag inte, jag vägrade att gå in, jag klarade absolut inte av de först.. jag ville inte se min pappa död, jag ville verkligen inte, alla andra gick in, jag satt själv kvar, jag grät å grät.. Jenny kom å kramade mig, tog mig i handen och jag gick in, jag såg honom ligga där, huvudet låg precis så som jag hade lagt de här hemma, verkligen exakt samma,.. jag gick närmare och dom andra gick ur rummet, han hade sår på läppen, de va blodigt.. men det va ett leende på läpparna, jag log lite jag med.. Mamma kom å kramade mig å sa "Nu får vi hålla ihop, det är bara vi kvar" jag började gråta massor igen, tårarna tog verkligen aldrig slut.. men tiden gick, jag tog en stol och satte mig bredvid pappa, jag satt där säkert i 1 timma och pratade.. efter ett par timmar åkte vi hem, det kändes så fel, så otroligt fel att åka ifrån dig, jag visste att det kanske va sista gången jag skulle få se dig, sista gången jag skulle få träffa dig, jag klappade dig på kinden, du va så kall, verkligen iskall, och jag blev rädd.. jag blev verkligen livrädd.. jag sa hejdå.. jag va tvungen att säga hejdå till dig pappa, och det gjorde så jävla ont, jag ville inte, men jag va tvungen, jag gick ut och vi åkte hem. Allt va som ett vakum, jag fattade då ingenting... jag satt knäpptyst hela vägen hem, satt å grät å grät, allt va så konstigt.. så overkligt. Och jag tror inte att jag fattat än idag riktigt vad det va som hände den morgonen, men jag kommer ihåg allt som om det va igår... tiden gick, och efter ca 4-5 veckor skulle vi åka och kollade på dig i kistan, tänk en kista... shit.. jag får rysningar.. jag va så osäker på ifall jag verkligen ville se.. lixom tänk att behöva se sin egen pappa i en kista, men vi åkte dit.. jag grät och grät hela vägen, jag va fortfarande osäker, vi kom dit, alla gick in.. jag vägrade först.. satte mig på marken och grät, så kom Jenny fram till mig, hon ville inte heller gå in, Jocke va också osäker, men han gick in, jag väntade en stund, reste mig upp, gick några steg närmare.. det va mörkt ute, allt kändes så kallt... jag gick ytterligare lite närmare, såg sidan på kistan, mina krafter tog slut, jag grät å grät, min mormor kom å höll om mig, och jag gick närmare och tillslut va jag inne i rummet, jag såg honom ligga där... hur liten som helst, men han va så otroligt fin i sina kläder, han hade sin kostym på sig, eller aa svarta byxor, vit skjorta och kavaj, han va så fin, jag kommer ihåg att jag sa "Pappa, du är så fin, så otroligt fin" jag höll ett kort i handen, kortet va på dig å mig när vi va i sälen, de va du å jag på... jag ville så gärna lägga det hos dig, men jag vågade inte, men mamma tog de, hon la det innanför skjortan, vid ditt hjärta, det fanns nu hos dig, och där skulle det stanna föralltid, jag grät å grät, det va så hemskt att se att ditt ansikte va så ihopskruktet eller vad man säger, jag hade ditt rakvatten med mig, det luktade ju som dig, jag kände närheten när jag luktade på de... jag kände dig nära mig, du fick lite på dig. Jag stog där inne i säkert 10 min, men de kändes som en evighet, och tårarna rann, och jag grät som fan.. jag trodde inte att det va sant, att jag skulle behöva se min pappa i en kista vid 18 års ålder, det va helt otänkbart, men jag stod där, och du låg i kistan...död...vi va där en stund innan vi tog farväl av dig, jag va tvungen att säga hejdå, och denna gången för allra sista gången, jag skulle aldrig mera få se dig, verkligen aldrig igen.. jag lovade dig att jag skulle göra dig stolt över mig.. jag lovade att göra allt i min makt för att få det så bra som möjligt och kämpa vidare genom livet, och det är exakt vad jag gör, eller jag försöker göra.. jag hoppas verkligen attt du ser mig pappa och följer mig genom livet, jag har ju världens bästa och säkraste skyddsängel, du är en ängel för mig.. en ängel som svävar runt mig, dag som natt, du finns föralltid hos mig och i mitt hjärta...sedan gick det ytterligare ett par veckor, innan begravningen skulle vara.. jag hade inte ens då förstått vad som hade hänt, jag kände bara att det va nått som fattades hos mig, du va ju inte där.. men dagen kom då begravningen skulle vara.. när jag vaknade den morgonen så va allt så fel.. det kändes så otroligt fel.. men jag visste att ja skulle ha alla nära och kära där under hela begravningen, jag visste att Gummsi skulle sitta med mig hela tiden.. jag visste att jag skulle få stöd för att klara begravningen, jag gick upp och efter nån/några timmar åkte vi till kyrkan, jag såg alla bilar som kom, bil efter bil efter bil med folk, så otroligt många personer...så kom det en stor bil.. med två personer i, killen i bilen kollade väldigt mycket å mig, men jag förstod ju inte då vem det va, men precis innan begravningen skulle börja så kommer Joakim med denna killen, Jocke säger "Emma, här är Jonny. Pappas adoptivson" jag stod som ett fån och kollade på honom, innan jag fick fram "Hej" sen gick jag därifrån, jag ville inte prata med honom, jag hade ju aldrig träffat människan innan, jag visste bara att han fanns, eller aa jag hade väll vetat de i typ 3 veckor kanske, inte längre. Jag ville inte ha han där, men ja visste att ja inte kunde sparka ut honom, efter en stund satte sig alla och linda kom till mig å gick med mig till ett rum där alla andra stod, eller i alla fall Mamma,Farmor,Jocke,& Jenny och självklart prästen som skulle hålla begravningen. Klockorna började ringa och vi gick fram till våra platser, jag hade aldrig sett så mycket folk i en kyrka och så otroligt fina blommor nångång i hela mitt liv, framme vid kistan, va det så otroligt fint, det va blommor överallt, verkligen överallt.. Och mitt hjärta stod vid pappa, det låg lutat mot kistan, det va så otroligt fint, hela begravningen va så fin, han fick verkligen en minnesvärd begravning, och det va han värd. Men det va så otroligt jobbigt, jag grät verkligen hela begravningen, det va nog inte en enda minut som jag inte grät, tårarna rann och dom rann.. dom tog aldrig slut, jag kollade runt lite ibland, folk satt å grät.. vart jag än kollade så såg jag tårar, men så kollade jag på kortet på pappa, och jag såg hans leende.. hans otroligt fina leende som han alltid hade på läpparna, det glömmer jag aldrig, musiken och allt va så otroligt fint.. när jag skulle gå fram och lägga en ros på kistan så sprack allt, jag försvann in i ett vakum igen, jag tappade alla mina krafter, jag va så nära på att bara ramla ihop, men jag fick krafterna tillbaka och la min ros på kistan, och sa " jag kommer alltid att sakna och älska dig, och jag lovar att göra dig stolt i livet.. och alltid försöka göra det bästa av allt, så som du hade velat, vi ses snart igen" jag kommer aldrig att glömma denna dag, eller nått av allt som har hänt, efter begravningen så har allt gått så sakta men ändå så otrolig fort, tiden bara rinner iväg men det känns inte som att man gör nått vettigt, men tiden gick och jag skulle ta studenten, utan min pappa där.. jag trodde aldrig i min vildaste fantasi att jag skulle behöva leva utan en pappa vid min sida, det va ju inte bara en pappa jag hade förlorat utan även en bästa vän, han va ju den jag kunde väcka mitt i natten för att jag behövde säga nått, han fick mig ju alltid att må bra och tänka rätt på saker å ting. Men nu går inte det längre, jag lever utan en pappa =/ det har nu gått 2år sedan allt hände den där morgonen den 3 Mars.. 2år, och vad har tiden tagit vägen?

Varför måste livet vara så jävla orättvist, jag fattar inte.. jag förstår verkligen inte det, varför ska livet tas ifrån en person vid 53 års ålder? Det är så fel.. så otroligt fel.

Saknaden efter dig pappa är så stor, så otroligt stor.. och den gör så ont, det har satt djupa spår i mitt hjärta, en del av mitt hjärta är borta ifrån mig, men det är hos dig, med dig i himlen... eller himlen å himlen, vem har sagt att du är där? Jag tror att du just nu sitter bredvid mig på en stol och hjälper mig skriva och minnas allt som hänt, jag tror att du är här hos mig just nu. Du följer varje steg jag tar och du är med mig i allt jag gör, det är vad jag tror.. och du vilar och sover ibland på ett moln, men även då håller du ett extra öga på mig. Jag kommer alltid att älska och sakna min pappa så otroligt mycket, det finns inga ord i värden som kan beskriva en sådan saknad, jag saknar inte bara dig som person utan allt vi gjort genom åren, allt vi har fått uppleva tillsammans, och jag är så tacksam för allt vi gjort, alla minnen vi byggt upp tillsammans, minnen som föralltid lever kvar i mig.. tänk så mycket du har lärt mig, som tex att cykla, åka skidor, sånna saker.. Det är du som lärt mig allt praktiskt. Och även mycket annat. Jag fick 18 underbara år tillsammans med dig,och det är år som jag aldrig kommer att glömma, jag är föralltid tacksam för allt! Du va och är även nu världens underbaraste pappa, ingen är så bra som dig, du är bara så otroligt bäst, jag önska bara att du aldrig hade lämnat mig...men det är inget ja kan ändra på nu, tyvärr.

Ingvar Ekström, du är föralltid min Pappa!
Och jag är föralltid din lilla flicka! Jag är "Pappas flicka" föralltid!

Det va dom sista orden du sa till mig, "Emma, du kommer föralltid vara pappas flicka"
Och det lovar jag att det är jag, så länge jag lever och även efter det, föralltid!

Jag skulle önska att ingen skulle behöva uppleva detta som jag fått göra, att förlora nån gör så otroligt ont, det är så fel att folk ska behöva dö. Jag skulle göra allt för att få tillbaka dig Pappa, verkligen vad som helst, i alla fall för att få träffa dig igen och ge dig en kram och berätta hur mycket jag saknar dig och älskar dig.

Jag hoppas att du har det bra där som du är nu, och det vet jag att du har, du behöver inte längre ha ont.. du kan göra exakt vad du vill och du kan göra det exakt när du vill, utan att behöva tänka på om det är rätt eller fel. Du kan gå å ta en fika exakt när du vill.

Tack för allt Pappa, Tack för fikan!

Eller vem vet, du kanske åker runt i din nya S80 som du fick av Jenny. Vad du än gör så hoppas jag att du har det bra, det är det absolut viktigaste!

Ingvar Ekström, du finns föralltid hos mig, Jag Älskar Dig Föralltid! Du finns i mitt hjärta och tankar dygnet runt! Tack för allt!

20 Februari 1953 - 3 Mars 2006!


Jag lovar du finns i mina tankar dygnet runt.


Kommentarer
Sofia

Usch, fan va jobbigt! Jag kan inte säga att jag vet exakt vad du känner men jag vet iallafall en del. Det enda som man kan göra är att se dom roliga och lyckliga tillfällena man fick med personen... Det kommer aldrig kännas bra, men efter ett tag kommer det kännas OK och det får man leva med.. Det är så orättvist att dom fina ska gå bort när det finns så mycket hemska mäniskor.. Jag har bara träffat din pappa en eller två gånger, men han va en bra man.. Hoppas smärtan har börjat minska, för den är inte kul att gå med... Tänker på dig och vad du gått igenom!!

2008-03-03 @ 17:09:48
URL: http://fialuringens.blogg.se
Nancy

Vad fint du skriver om din Pappa Emma.

2008-03-03 @ 17:37:12
URL: http://giveitall.blogg.se
Nancy

Vad fint du skriver om din Pappa Emma.
Jag tror att han är mer än stolt över dig och det du gör, att du kämpar i livet.
Jag är stolt över dig. [v]

2008-03-03 @ 17:39:04
URL: http://giveitall.blogg.se
Louise

Asså Emma du är underbar!
Satt och grät när jag läste de.. Helt underbart skrivet.. kändes nästan som man var med..
Det är svårt att veta hur de känns och allt sånt där eftersom jag inte har varit med om det själv men jag lider verkligen med dej.. Du är så stark och din pappa är säkert hur stolt som helst över dej! Finns här för dej gumman!

2008-03-03 @ 18:29:39
Zyrran

Jag älskar dig Gumman!
Kämpa på!

2008-03-03 @ 21:20:21
Hanno

Vet inte vad jag ska säga vännen. Blev jätte rörd och kunde inte hålla bort tårarna när jag läste.
Du är verkligen den starkaste personen jag någonsin har träffat. Trots allt du har gått och går igenom så finns du ändå där och ställer upp för alla i din närhet, önska jag va som du.
Jag finns alltid här, dag som natt, tyvär 9 mil bort, men endast ett telefonsamtal bort! Det är bara att ringa! Finns alltid här, älskar dig vännen

2008-03-03 @ 22:38:19
URL: http://Hann0.blogg.se
Emma

"Tack för fikan Ingo"

2008-03-04 @ 11:47:44
SANDIE

Usch! Vad hemskt. Får tårar i ögonen och nu vill jag bara lägga mig ner och gråta...

2008-06-21 @ 15:47:18
URL: http://sandrabeckman.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0